fredag 21 september 2007

Skivhyllan 2003 King Creosote - Kenny and Beth´s musakal boat rides

Kenny Anderson är en produktiv herre som under namnet King Creosote, ett alter ego och inget bandnamn, släppt mer än 30 plattor sen 95. En del egna inspelningar har bara sålts lokalt i Skotska Fife med omnejd, medan andra släppts på bolaget Fence, hemmahörande i just Fife. Fence är ett intressant bolag som värnar om artister som i huvudsak ryms inom folkpop genren, t.ex James Yorkstone och U.N.P.O.C.

Kenny and Beth´s musakal boat rides distribuerades av Domino och var det första som den kommersiella vägen nådde utanför Stor Britannien. Men av det märker man inte särskilt mycket. Musiken är fortfarande lagom slirigt och inte alls anpassad för att blidka en större publik. Jag föll direkt för den lite udda instrumenteringen och de ofta hypnotiskt repetativa men också underbart lätt melankoliska melodierna. Tyvärr tycker jag att han tappat lite av sin säregenhet på de följande albumen Rocket DIY och KC rules ok. Hans senaste Bombshell, släppt i dagarna har jag inte hört.

Musiken är alltså i det stora hela nedtonad med akustisk instrumentering. Rytmsektionen ligger långt bak i ljudbilden och ofta är det en gitarr eller ett dragspel, hurra, som knuffas med Kennys röst om vem som skall ligga längst fram. Kennys röst är inte klassikt vacker men han sjunger varierat och vågar släppa iväg den så den brister sådär skönt ibland. För mig är kanske det den viktigaste egenskapen hos en sångare, att inte hålla tillbaka en ton som riskerar att spricka.

Plattan är mycket jämn och jag håller den som en av de fem bästa som släppt under 2000-talet. Tre spår vill jag ändå kommentera lite extra. Dels So Forlorn som ni kan lyssna på, så den omnämns bara så här. Lavender moon är skriven av Pip Dylan, ytterliggare en Fence artist. Denna vaggviseaktiga låt, som påminner en del om Judee Sill, ger mig gåshud varje gång. Återigen har det visat sig att det enkla ofta också är det bästa.

So Forlorn

Sen vill jag också nämna det 8 minuter långa sista spåret A Friday night in New York som är uppdelad i två sektioner. I den första sjunger Kenny om en flickvän, som är i New York medan han har en kall weekend hemma. Han hyser tvivel på att hon kommer att tänka på honom, utan istället överväldigas av allt som pågår i denna underbara stad. Den andra delen består av barnjoller till en skön melodi långt i bakgrunden. Som småbarnsförälder är man kanske lite tramsig, men det är underbart.

Kolla upp King Creosote om du är intresserad av akustisk folkrock eller singer-songwriters. Allt jag hört med honom är bra men denna platta tycker jag bäst om, och jag tror att det är en bra inkörsport till fortsatt King Creosote lyssnande.

Inga kommentarer: